Ur askan i elden

Hur smög vi oss inte in i mörka källare. hur satt vi inte viskande, oroliga samman för vår glödande dröm om demokrati och frihet! För en dröm var det. Många av oss blev fängslade, blev torterade för att till sist komma ut från fängelset med trasiga själar, som opersoner, utsuddade ur alla register för drömmens skull. När vi sökte våra kära som skulle kunna lappa ihop oss som människor var många av dem borta, uppätna av de murar som spottat ut oss som trasor.

Fortfarande fanns drömmen men inte hemma utan där borta, bortom bergen och haven. Slitna och trötta efter en lång mödosam flykt med en ryggsäck full av onda minnen kom vi till väst. Många av oss kom inte för pengarna. Vi kom för friheten, att få gå på en gata utan att behöva se oss om, att leva i den frihet och demokrati som vi drömt om. En del av oss kysste marken när vi kom fram, andra grät, andra var bara tysta.

Sedan började byråkratin att mala. Efter en lång tid i migrationsverkets kvarnar fick vi uppehållstillstånd och en lägenhet. Nu kunde vi leva! Nu var vi människor med värde! Med nycklarna i handen visade en handläggare upp lägenheten. Vi gick in, såg oss om, andades ut och var äntligen fria. Men utanför dörren möttes vi av allt det vi flytt från. Kvinnoförtrycket och det religiösa förtrycket hemifrån hade osedda tagit samma väg över bergen, tagit samma båt som vi. Nu var de där före oss och hånlog åt våra drömmar.  

Vi som ändå försökte leva i den frihet vi flytt till kallades husblattar, förrädare och avfälliga. Vi behandlades som orena av grannarna. När vi berättade om förtrycket kallade svenskarna oss för islamofober eller rasister.

Nu funderar vi:

Var det för det här vi torterades och fängslades?

Måste vi fly över ännu en gräns för att hitta folk som värdesätter frihet?