Civilisationens fiender

Paris, San Bernadino, Köpenhamn, Brussel, Orlando, Nice, Wurzburg, München, Ansbach, Reutlingen, Berlin, Istanbul, London, St Petersburg, Stockholm, Dortmund, Manchester, Barcelona, Cambrils och just nu Åbo. Det är en lång lista och du vet säkert vilka händelser de två senaste åren som förbinder dessa platser. Du vet också att Åbo inte är den sista platsen i år.

Det är ett glödande hat mot det västerländska samhället och drömmen om att själv klättra till paradiset på ett berg av lik som får män att detonera bomber och avfyra automatvapen i folkmassor och sedan den senaste favoriten, köra över oskyldiga människor med bilar och lastbilar. Det finns också ett annat syfte, att göra oss rädda, orsaka terror. Det är därför vi kallar handlingarna för terrorism.

Samtidigt pågår en annan process i tysthet, en process i samma riktning, en etnisk rensning i förorterna. Jag satt igår och pratade med en restaurangägare. Han berättade att 50 personer tvingats flytta från Vivalla därför att de var kristna.

- Det började med att våra muslimska grannar slutade att hälsa på oss. De odlade skägg och kvinnorna började täcka sig. Sedan vandaliserades våra bilar. Då flyttade vi.

Visst är terroristerna farliga men de är tydliga fiender med en öppen aggression som civiliserade samhällen möter med vapen. De har skördat många offer i många storstäder och de har själva bekämpats. Men Väst reser sig. Samhällena är stabila, livet återvänder redan dagen efter på gatan i Barcelona. De har inte vunnit annat än respekt i anhängarnas ögon.

Två andra fiender är i mina ögon värre:

Den första är den naiva toleransen. Det känns lite märkligt att samtidigt som de nya terrordåden fyller löpsedlarna har man på en klinik i Malmö lyckats journalföra kritik mot islamism som del av ett psykiskt sjukdomstillstånd. Jag kritiserar inte tron. Jag varnar för det samhälle som salafisterna vill bygga, ett totalitärt samhälle av åsiktsförtryck och kvinnoförtryck, ett samhälle som bara kan skapas och uppehållas med terror, ett Nordkorea i religionens namn. Hur har Sverige samtidigt som detta sker här och utomlands hamnat så i otakt med verkligheten, att man inte lyssnar till moderata muslimska visselblåsare, att man först kallar kritik mot islamism islamofobi, sedan för rasism och sist kallar det symptom på psykisk sjukdom? Om vi är på ett sluttande plan? Gissa!

Den andra stora fienden är islamiseringen av förorterna. Islamiseringen är integrationens fiende. Islamiseringen accepterar inte mänskliga fri- och rättigheter. De kvinnor som jag arbetar med som levt en stund i frihet lever idag under kontroll. Flykten till Väst har varit förgäves. De är tillbaka i den värld de hoppades få lämna. Pojkar lär sig att Väst med alla sina möjligheter är en fiende. Flickor lär sig att de är halva människor och moderata muslimer flyr förortsförtrycket så fort de kan. Det samma gäller de kristna som flydde till Sverige undan förföljelsen i sina hemländer. Just som de nått friheten lär de sig att deras förföljare bor granne med dem. Har Sverige bara frihet för förföljarna, inte för offren?