Den osynliga, ohörda kören

Bara det blir tyst ett ögonblick så hör jag Sahras, Semins, Maryams röst och hundratals medsystrars röster inom mig. Det är en kör där varje röst är en stämma som med sina egna ord sjunger samma sång som ensamhet och lidande. Jag kan höra deras röster därför att min röst en gång var en röst i kören. Jag läser i min dagbok från 1994, en dagbok med orangea pärmar:

”Se hur jag har det, hur rädd jag är, hur ensam och hur övergiven! Se hur jag visar en leende fasad för att skydda ytan som täcker olyckan. Jag har lärt mig från barnsben att skydda mannens anseende. Kvinnan ska vara ”aberodar”, tyst under plågan. Det går över, stå ut! Det här systemet förlamar oss kvinnor. Kvinnan ska skydda sin far, bror, man till varje pris.”

Alla dessa röster talar samma språk. Det är hedersförtryckets offer som talar. När vi kommer till väst så tror vi att vi ska bli skyddade och befriade i denna nya värld men tortyren i sagolandet är ofta värre. I hemlandet hade vi ett skyddsnät av vänner och släkt men här är vi ensamma. Här finns ingen att gå till.  

·        I hemlandet var lagen mot oss. Lagen diskriminerade oss kvinnor men människorna var med oss. Ett nätverk av vänlighet nära oss mildrade en avlägsen fientlig lag.

·        I detta land är lagen med oss. Lagen skyddar oss men människorna är mot oss. Här är det lilla nätverket runt oss ofta fientligt eller bara kontrollerande och motverkar en avlägsen skyddande lag.

För någon dag sedan fick jag ett mail, en röst i kören:

”Jag jobbade i mitt hemland. Det var ett hårt liv men det var mitt. Så kom en friare från Sverige. Till att börja med var jag inte intresserad men jag accepterade frieriet till sist. Jag kom till Sverige men det var inte det land jag hört talas om. Vi bodde i en förort i Sverige men livet var precis som hemma. Enda skillnaden var att det fanns olika hudfärger. Vi bodde granne med min mans släkt. Första gången jag misshandlades hände när släkten var på besök efter en vecka. Min man slog mig för att jag haft för mycket vitlök i maten.

- Bra att du markerade, sa min svärfar till sin son. Livet i Väst är farligt och du måste sätta gränser.

Efter det slog han mig regelbundet. Jag fick inte gå till SFI och jag fick inte gå ut utan min mans släkt som vakter.

Jag födde två flickor efter varandra. Båda var en besvikelse för släkten. Jag behandlades som ett djur för att jag misslyckats. Min man berättade att han ingått kontraktsäktenskap (sighe) men en annan kvinna för att få en son. Ingen visste om misshandeln i mitt hem förrän jag blev slagen i tvättstugan. Sjalen var i vägen när jag tvättade så jag tog av den under arbetet. Någon berättade att de sett mig utan sjal i fönstret. Då sprang min man dit och slog mig. En vaktmästare larmade, polisen kom och jag fick hjälp. Nu lever jag ensam med två barn. Min släkt vill inte ha mig eftersom jag brutit upp från äktenskapet, jag är ju en skam och en hora i deras ögon. Min mans släkt söker efter mig. Fast jag är långt borta är jag rädd.”

Jag kommer att berätta om dessa kvinnor i min blogg, dessa osynliga kvinnor, för att också du ska se dem.