Kära Astrid, Botkyrka kan bränna dina böcker, men inte vår frihet
Kära Astrid!
Jag skriver till dig som invandrare, som ljusbrun, född i en kvinnoförtryckande miljö. Jag vill berätta vad du har betytt för mig.
Jag är född i en kultur där flickor måste be om allting två gånger eftersom de bara är halva människor. Jag var liten, rädd och osäker. Då slog en bomb ner i mitt liv. Den detonerade när pappa köpte Pippiböckerna till mig.
Pippi lärde mig att flickor kan, att det inte finns någon skillnad. Som barn hade jag fått lära mig att jag som flicka skulle hålla tyst men Pippi sa: Om man håller tyst så vissnar tungan! Du sa någon gång att allt det som sker i världen först skedde i någons fantasi. Tack, det är så sant! Din fantasi befriade mig.
Det finns människor som läser dina böcker med helt andra ögon. De tror att människovärdet sitter i färgen, de ser inte friheten hos Pippi för alla. Jag vet naturligtvis inte men funderar ändå om det inte, längst bakom bränningen av dina böcker finns människor som gömmer sig bakom färgen.
Det som driver dem är samma som drev mina bröder, vreden mot en flicka som tar sig friheter. Antirasismen är då bara en kuliss. Bakom det finns en kampanj mot flickor som inte vet sin plats. Då förstår jag helt plötsligt hela bilden för vi invandrare är fulla av självdistans! Vi skrattar och kallar oss själva för blattar. Det har inget med vårt värde att göra.
För mig är du en lysande stjärna som gav hopp! Dina böcker inspirerade mig och kommer att inspirera framtidens barn om de inte bränns, klipps sönder och raderas bort. Botkyrka kan bränna dina böcker men inte vår frihet.
Soheila Fors
